måndag 10 december 2012

Några anmärkningar om debatten kring CM von Hausswolffs Majdanek-målningar

av TOR BILLGREN

Den 30 november publicerade Sydsvenskan en recension av Carl Michael von Hausswolffs utställning ”Memory Works”, där jag kritiserar konstnärens sätt att hantera aska från förintelselägret Majdanek. Konstnärens anmärkningsvärda tilltag har gjort att texten har spritts, men också förvanskats. Det beror främst på att rubriken – ”Stulen aska banaliserar folkmord” – är en smula för tillspetsad. Jag har stor respekt för Sydsvenskans rubriksättare. Som skribent känner man sig alltid i goda händer när man skickar in en text till redaktionen och det är alltid lika spännande att få läsa vad de lyckas klämma ut för essens ur texten. Men i sammanhang som handlar om så här känsliga saker, är det viktigt med nyanser och exakthet.

Kort sagt:
Det är recensionen, alltså brödtexten, som speglar mina åsikter.

Lite längre sagt:
Jag använder inte ordet ”stjäla” i min text. Jag skriver att konstnären har ”samlat ihop” askan från ett krematorium. Visst kan detta betraktas som stöld, precis som alla andra sätt att tillägna sig souvenirer, minnen och artefakter från olika platser. Men i den här texten valde jag att beskriva händelsen neutralt. Värderingen av handlingen ville jag överlåta åt läsaren.

Jag skriver inte heller att tilltaget ”banaliserar folkmord”. Utan så här:
bilderna är suggestiva; askan är utstruken i små rektanglar och man kan absolut skönja de dunkla gestalter som konstnären talar om i sin text. Martin Bryders utsökta gallerirum utgör dessutom en värdig inramning. Men i slutänden gör hanteringen av askan ändå att känslan av banalisering överväger.

Banalisering av vad?, frågar man sig förstås. Läser man texten i sin helhet finner man att den främst handlar om hanteringen av mänskliga kvarlevor. Ordet banalisering syftar således främst på offrens integritet – inte folkmord. När SVT:s Kulturnyheterna rapporterade om utställningen den 5 december tog de rubrikens formulering ett snäpp vidare, och hävdade att jag kallar ”verket en banalisering av Förintelsen” (min kursivering). Och naturligtvis kan konstnärens tilltag tolkas så. Reaktionerna från Majdanekmuseet och insändar- och artikelförfattare (t.ex. Salomon Schulman) tyder i allra högsta grad på det.

Detta att tala om konsten i singular vittnar också om slarvig läsning av min text, där det tydligt framgår att det handlar om flera bilder. Både Kulturnytt och Expo har missat denna detalj. Ett annat exempel på slarv står The Local för (som annars har publicerat en bra text). De skriver att konstnären använt "acrylic paper". Det står tydligt "akvarellpapper" i såväl min recension som i utställningstexten.

Små detaljer, visst, men för alla inblandade är det här på allvar. Därför hade det varit bra om reportrar som skriver om saken också tar den på allvar och gör nödvändig research – och kanske till och med tar del av utställningen. Det finns ingen anledning att spetsa till någonting. Saken är anmärkningsvärd och förbluffande även utan överdrifter.

För övrigt anser jag att konstnären ska bryta tystnaden.

________________
Uppdatering
I Magasin 3:s pod uttalar sig konstnären.