måndag 10 december 2012

Några anmärkningar om debatten kring CM von Hausswolffs Majdanek-målningar

av TOR BILLGREN

Den 30 november publicerade Sydsvenskan en recension av Carl Michael von Hausswolffs utställning ”Memory Works”, där jag kritiserar konstnärens sätt att hantera aska från förintelselägret Majdanek. Konstnärens anmärkningsvärda tilltag har gjort att texten har spritts, men också förvanskats. Det beror främst på att rubriken – ”Stulen aska banaliserar folkmord” – är en smula för tillspetsad. Jag har stor respekt för Sydsvenskans rubriksättare. Som skribent känner man sig alltid i goda händer när man skickar in en text till redaktionen och det är alltid lika spännande att få läsa vad de lyckas klämma ut för essens ur texten. Men i sammanhang som handlar om så här känsliga saker, är det viktigt med nyanser och exakthet.

Kort sagt:
Det är recensionen, alltså brödtexten, som speglar mina åsikter.

Lite längre sagt:
Jag använder inte ordet ”stjäla” i min text. Jag skriver att konstnären har ”samlat ihop” askan från ett krematorium. Visst kan detta betraktas som stöld, precis som alla andra sätt att tillägna sig souvenirer, minnen och artefakter från olika platser. Men i den här texten valde jag att beskriva händelsen neutralt. Värderingen av handlingen ville jag överlåta åt läsaren.

Jag skriver inte heller att tilltaget ”banaliserar folkmord”. Utan så här:
bilderna är suggestiva; askan är utstruken i små rektanglar och man kan absolut skönja de dunkla gestalter som konstnären talar om i sin text. Martin Bryders utsökta gallerirum utgör dessutom en värdig inramning. Men i slutänden gör hanteringen av askan ändå att känslan av banalisering överväger.

Banalisering av vad?, frågar man sig förstås. Läser man texten i sin helhet finner man att den främst handlar om hanteringen av mänskliga kvarlevor. Ordet banalisering syftar således främst på offrens integritet – inte folkmord. När SVT:s Kulturnyheterna rapporterade om utställningen den 5 december tog de rubrikens formulering ett snäpp vidare, och hävdade att jag kallar ”verket en banalisering av Förintelsen” (min kursivering). Och naturligtvis kan konstnärens tilltag tolkas så. Reaktionerna från Majdanekmuseet och insändar- och artikelförfattare (t.ex. Salomon Schulman) tyder i allra högsta grad på det.

Detta att tala om konsten i singular vittnar också om slarvig läsning av min text, där det tydligt framgår att det handlar om flera bilder. Både Kulturnytt och Expo har missat denna detalj. Ett annat exempel på slarv står The Local för (som annars har publicerat en bra text). De skriver att konstnären använt "acrylic paper". Det står tydligt "akvarellpapper" i såväl min recension som i utställningstexten.

Små detaljer, visst, men för alla inblandade är det här på allvar. Därför hade det varit bra om reportrar som skriver om saken också tar den på allvar och gör nödvändig research – och kanske till och med tar del av utställningen. Det finns ingen anledning att spetsa till någonting. Saken är anmärkningsvärd och förbluffande även utan överdrifter.

För övrigt anser jag att konstnären ska bryta tystnaden.

________________
Uppdatering
I Magasin 3:s pod uttalar sig konstnären.

tisdag 23 oktober 2012

Osynliggörandet av Makode Linde

av TOR BILLGREN


Det är förstås bra att Expressens kultursida för diskussionen om rasistiska stereotyper vidare, men det hade varit ännu bättre om tidningen också hade försökt fördjupa diskussionen. Vad tidningen hittills har gjort är att i två artiklar visa upp bilder av den omdebatterade karaktären Lilla Hjärtat för dels den amerikanska författaren Farai Chideya, dels barnboksbibliotekarien Anne Martin Ayres i Chicago, och låtit dem sucka och rulla med ögonen över hur primitivt och naivt dessa frågor diskuteras i Sverige.

I båda texterna har artikelförfattarna valt att bortse från det inlägg konstnären Makode Linde skrev i DN den 28 september, där han berättade hur han rådfrågats av Stina Wirsén när hon utformade Lilla Hjärtat. Han skrev även att ”det ligger i konstens kraft att kunna vända ut och in på vår begreppsvärld och ladda gamla symboler med ny innebörd”.

Att en ickevit konstnär som ägnar sitt konstnärskap åt att utforska rasistiska stereotyper har medverkat i filmprocessen på detta sätt, hade varit ytterst relevant att låta de båda lärda amerikanerna reagera på. Men icke. Istället väljer Expressen att osynliggöra Lindes konst, åsikter, inblandning och person, och blir således själv ett exempel på just det problem som hela diskussionen handlar om.

söndag 16 september 2012

Tystnad. Musik.

av TOR BILLGREN

Gjorde en betraktelse om tystnad och ljud till nättidskriften Rymden. Lyssna här.

tisdag 21 augusti 2012

Dallas 2.0

av TOR BILLGREN 
Publicerad i Sydsvenskan den 21 augusti 2012

Det var med stigande förtjusning jag såg första avsnittet av nya "Dallas" på TV4 i gårkväll, och jag jublade högt när JR yttrade sina första ord efter många års isolering och depression.

Jag älskar det nonchalanta förhållandet till tid i tilltaget att blåsa liv i denna ursåpa. Det har gått 21 år sedan serien lades ned efter 14 år och 357 avsnitt, det allra första sändes 1978. Tidsperspektivet påminner om Kraftwerks tystnad på 80- och 90-talet. Bandet släppte singeln "Tour de France" 1983 och 20 år senare kom det tillhörande albumet. Några decennier hit eller dit, vem bryr sig? Historiens vingslag susar på samma sätt av att se Ian McDiarmid som kejsaren i Star Wars-filmerna som kom 1999-2005 – samma roll som han senast spelade 1983.

Förutom JR är Bobby tillbaka, gråhårigare, fårigare. Sue Ellen ser ut precis som hon gjorde i första avsnittet 1978 (förutom ny överläpp och frisyr), medan Lucy och Ray har åldrats som folk gör mest. Serien som revolutionerade tv-mediet så många gånger när det begav sig, har gjort det igen genom att återuppstå på bästa tänkbara sätt.

tisdag 10 juli 2012

Bokrecension: Kristofer Folkhammar

av TOR BILLGREN
Publicerad i Sydsvenskan den 10 juli 2012

Kristofer Folkhammar 
När han kysste mig förlorade jag allt 
Natur & Kultur 

Omslaget till Kristofer Folkhammars andra bok, den lilla lyrikvolymen ”När han kysste mig förlorade jag allt”, är en detalj ur malmökonstnären Per Wizéns svit ”Spiralling”, som visades på Malmö Konstmuseum vintern 2008/2009. Det är ett perfekt motivval. Wizén jobbar med att klippa ut detaljer ur planscher med renässans- och barockmåleri som han sedan sammanfogar till collage, ibland för att förstärka en befintlig homoerotisk laddning i originalverket, ibland för att skapa en, eller bara framkalla en allmän känsla av obehag, mörker och övergrepp.

Kristofer Folkhammar rör sig i likartade erotiska rum i sin litteratur. Debuten från förra året, kortromanen ”Isak och Billy”, var en historia om ett omaka par och deras olika sätt att vara beroende av varandra – om kärlek och åtrå, med ett smärtsamt och mörkt förflutet i ekande i bakgrunden. Styrkan låg väl inte i själva berättelsen, utan snarare i Folkhammars blick för poetiska detaljer och det knappt märkbara växlandet mellan dröm och verklighet.

Den nu utkomna lyrikboken är en naturlig uppföljare. Kontexten är fortfarande hundraprocentigt manlig och homoerotisk – ”fittfri” som kulturradions Göran Sommardal uttryckte det i Aftonbladet. Männen i boken är nästan helt reducerade till kön och begär, de är ”könsvarelser”, för att låna ett ord från Folkhammar själv. Men inget märkligt med detta, eftersom textens fokus just är sex, närhet, lust och ömhet.

Folkhammar skriver om erotik på ett sätt som känns oklyschigt och uppfriskande. Ibland gestaltas den sexuella upplevelsen genom associationer till geologins omvälvande dunder och brak (”Erosionen under oss, härligt kittlande”), ibland uppnås extasen av betydligt subtilare och knappt kännbara beröringar, som av fjärilsvingar – eller ”sjukligt vilsen liten fågel mot rutan, tätt tätare”.

Vid sidan av den rena njutningen, handlar det också om de gemenskapsfördjupande och kärleksbyggande effekterna av sex, och den potential för storslagna upplevelser som ligger i att hysa totalt förtroende för en partner: ”Lita på honom / Då går det att se / Skatter” – varje rad på varsin sida, som för att ge denna tills synes enkla och banala utsaga den tyngd som den de facto har. Det handlar om att ta kommando över den egna kroppen och utforska dess potential och gränser – men också om att fatta beslut om att överlämna detta utforskande åt någon annan.

Folkhammars fantasifullt utmejslade och ofta hallucinatoriska scener gör att den vagt antydda berättelsen stannar kvar som ett minne av en film man sett för länge sedan med hög feber. Det skulle kunna vara en Fellinifilm med manus av William Burroughs, han skulle kunna ha skrivit det just efter att ha sett ”Den andalusiska hunden” för första gången.

söndag 13 maj 2012

Ljuset i Parsifal

Under några veckor i april såg Tor Billgren över 22 timmar av Richard Wagners sista opera ”Parsifal” från 1882. I Hamburg, Köpenhamn och två gånger i Malmö. Här är hans vittnesbörd.

Det är lika bra att få det sagt direkt. På ett plan är ”Parsifal” en opera som en satiriker som Liv Strömquist hade kunnat sabla ner i en enda serieruta på ett sätt som skulle få även den mest inbitne wagnerian att nicka och muttra något om att hon har en poäng. Det handlar om pompösa män och deras grandiosa renhetsdrömmar och religiösa grubblerier. Den enda kvinnorollen går igenom utvecklingsstadierna vildkvinna, förförerska och undergiven botgörerska, och upphovsmannen hade ruttna antisemitiska vanföreställningar. Operan tar över fem timmar att framföra och är bitvis mördande långtråkig.

Men.

Det finns också gott om andra plan i ”Parsifal”. Och de antisemitiska elementen måste förstås inte bejakas, utan kan precis lika gärna vändas emot Wagner, vilket malmöuppsättningens regissör Stefan Johansson gör med några enkla men effektiva grepp. Till exempel låter han karaktären Kundry, som är skriven som den antisemitiska stereotypen Den Vandrande Juden, vänligen men bestämt avstå från det barmhärtighetsdop hon erbjuds i sista akten. När det gäller konstnärer med kontroversiella och perverterade idéer är det viktigt att hålla i minnet vad litteraturvetaren Axel Englund påpekade i en föreläsning några dagar före premiären i Malmö: att själva operan och librettot bara är halva föreställningen. Resten uppstår av regissörens tolkning, sångarnas insatser och i mötet med publiken.

Det främsta argumentet för ”Parsifal” är dock musiken. ”Parsifals klangparfym doftar”, skrev Carlhåkan Larsén i sin recension av Köpenhamnsuppsättningen, och det är precis så musiken känns. Preludiet börjar med en paus och smyger sig sedan fram i yttersta långsamhet och sprider sig just som en doft. Den första melodin, nattvardstemat, tar en hel minut att spela igenom, och de andra ledmotiven böljar sig fram i långa, stillsamma vågor. Därifrån lotsas man in i själva handlingen, som kretsar kring ett brödraskap av riddare som vakar över den heliga graalen. Deras kung använder kalken när han delar ut nattvarden, vilket ger riddarna styrka att dra ut i världen på helig mission. Men när operan börjar befinner sig brödraskapet i kris. De har förlorat en annan helig relik till den listige trollkarlen Klingsor: lansen som genomborrade Jesus på korset. Kingsor distraherade kungen med förföriska kvinnor, tog lansen ifrån honom och stötte den i hans sida. Såret vill nu inte läka. Varje gång kungen avtäcker graalen och delar ut nattvarden blir han smärtsamt och skamfullt påmind om sin andliga svaghet, och förvaltar därför sitt ämbete ytterst motvilligt. Enligt en profetia är det endast den stulna lansen som kan hela såret, och den ende som kan återta den är en Utvald – som visar sig vara ynglingen Parsifal. Han lyckas också mycket riktigt med detta, botar kungen och tar över hans ämbete. Musiken sjunker undan och lämnar kroppen likt en bedövning, ett gradvist uppvaknande – långt från t.ex. ”Tannhäusers” änglatriumferande fortefortissimofanfarer. Parsifalparfymen skingras och ljuset tänds.

Bild ur Robert Wilsons uppsättning i Hamburg.

Stig Fogh Anderson som Parsifal på Kongelige i Köpenhamn.

Anders Larsson spelar den sårade kungen Amortas i uppsättningen på Malmö Opera.

I det läget är det inte svårt att förstå varför operan är fem timmar lång. Den MÅSTE helt enkelt vara det. Tiden är en central ingrediens i dramat. ”Till rum blir tiden här”, sjunger Parsifals ledsagare i första akten när de ska ta sig till borgen för att bevittna graalceremonin. Förutom att understryka att vandringen är andlig snarare än geografisk, antyder orden att operans omfattning och långtrandighet är en poäng i sig. Den diskret storslagna effekt som uppstår av det nedtonade slutet hade aldrig kunnat uppnås efter en timme eller två. Man måste sitta av tiden och filtrera tonerna och bilderna genom kroppen för att det där rummet ska kunna byggas upp – både i salongen och i en själv.

I Hamburg hade denna långsamhet lyfts upp till princip för hela uppsättningen (ursprungligen från 1991). Regissören, den amerikanske teatermannen Robert Wilson, hade reducerat handlingen på scenen till nollpunken, sångarna agerade knappt utan rörde sig som under vatten. Som publik var man helt utlämnad till musiken. Ett extremt estetiskt experiment som trots allt lyckades för att det var så konsekvent genomfört.

I jämförelse är uppsättningarna i Köpenhamn och Malmö mer konventionella. Stefan Johansson i Malmö är noga med att poängtera att berättelsen är en saga, en lek. Köpenhamnsregissören Keith Warners Parsifal tycks vara sänd från verkligheten för att ingripa i denna sagans värld, som i Michael Endes ”Den oändliga historien”, C.S. Lewis Narniaböcker eller filmen ”Matrix”, där han motsvaras av karaktären Neo. Varken Parsifal eller Neo förstår först att de är utvalda och vad det innebär. Men så reser sig Neo efter sitt första misslyckande och får agenternas pistolkulor att fastna i luften framför sig. På samma sätt stannar den heliga lansen framför Parsifal efter att Klingsor slungat den mot honom. Han griper tag i den och Klingsors rike rasar i ruiner. Neo spänner musklerna och korridorens väggar bågnar.

Den stora frågan som en Parsifalregissör har att ta ställning till är vad graalen ska vara för något egentligen och vad graalriddarna därmed är för typer. I Malmö har de drag av flagellantisk sekt. I Köpenhamn påminner graalceremonin mest om medicinutdelningen i ”Gökboet”. Det är knappast någon helig spis som delas ut där. Nattvardsofficianten är en Syster Ratched eller vilken simpel langare som helst. Det framgår rätt tydligt av musiken att Wagner inte tänkte sig brödraskapet som en oförvitlig skara fromma riddare. Passagerna där de försöker tvinga den sårade kungen att avtäcka graalen är kusliga och brutala. Det här är inga belevade riddare, utan abstinensdarrande och rasande pundare som hotar att dra kniv om de inte får en sista grogg. Malmöriddarna späker sig och bär sig åt. De musikaliska spänningarna får det där rummet som byggts upp i timme efter timme att knaka i fogarna.

Då gör Parsifal entré med lansen. Han kommer in och ta över, men blir inte förvaltare av ett sjukt ämbete som den förre kungen var. Han bryter en monoman fixering och erbjuder andra möjligheter. Det är detta nya som är ljuset i ”Parsifal” – inte att allt går tillbaka till det förgångnas trygghet.

Publicerad i Sydsvenskan den 13 maj 2012

lördag 28 april 2012

Bokrecension: Blå skymning och nakna atleter

av TOR BILLGREN

Göran Söderlund och Patrik Steorn
Blå skymning och nakna atleter
Carlssons

Eugène Jansson: Atleter (1912) 

En ung man sitter på golvet i en spänstig pose och gymnastiserar med en boll. Det är förmodligen matrosen Knut Nylund, en av Eugène Janssons favoritmodeller och antagligen också under en tid hans partner. En gång frågade konstnären värdinnan till en förnäm tillställning om han kunde ta med ”Knutte” som sällskap, men fick nej. Då avstod också Jansson från att gå.
Men här sitter alltså matrosen på golvet. I förgrunden, vid en dörrpost, står en annan ung man, avslappnad, naken med ryggen mot betraktaren och beskådar övningarna. Han smeker sig lätt på halsen, och hans blick ligger INTE på bollen.

Det är hundra år sedan målningen ”Atleter” gjordes, och 150 år sedan Eugène Jansson föddes. Detta uppmärksammas med utställningar på Prins Eugens Waldemarsudde och Thielska galleriet i Stockholm (båda till och med den 10 juni). I samband med den förstnämnda har en fin och utsökt illustrerad katalog getts ut, skriven av Göran Söderlund och Patrik Steorn. Söderlund bidrar med en biografisk uppsats om konstnärens liv fram till början av 1900-talet och fokuserar på det blå stadsmåleriet, medan Steorn behandlar nakenmåleriet, delvis ur ett homoerotiskt perspektiv. Och det är bisarrt att det är först 97 år efter konstnärens död som denna aspekt av hans måleri erkänns på en stor utställning. Konstvetare och Janssonälskare har genom decennierna gjort de mest besynnerliga krumbukter för att slippa konfronteras med detta. ”Den veka, mjuka kvinnokroppen var nog ingenting för en expressionistisk konstnär av Eugène Janssons kaliber”, spånar t.ex. Inga Zachau i sin biografi ”Den blå stadens målare” (1997) när hon försöker förklara (bort) Janssons konsekventa val av manliga modeller.

Nu är det naturligtvis ingen självklarhet att en manlig konstnär måste ha en erotisk blick på manliga modeller. Just under början av 1900-talet ägnade sig många framstående manliga målare åt så kallat vitalistiskt måleri, där den nakna manskroppen avbildades i harmoni med naturen, ofta med nationsbyggande undertoner och längtan efter andlig och kroppslig renhet.

Janssons målningar skiljer sig dock på ett viktigt plan: hans atleter ställs aldrig mot naturen, utan omges alltid av fyra väggar, antingen i hans ateljé eller i flottans badhus. Vill man ha ytterligare belägg för Janssons tycke för män, är detta väldokumenterat av Greger Enman i den oumbärliga antologin ”Sympatiens hemlighetsfulla makt” (1999).

Patrik Steorn nöjer sig inte med att konstatera att nakenbilderna har en erotisk potential, utan föreslår även en sådan i de folktomma, blåa gatorna i det så populära stadsmåleriet. Det är en spännande tanke. Ta en målning som ”Besvärsbacken” (1899). En mörk och avsides gatusluttning i Stockholm, helt folktom. Jag föreställer mig konstnären där, väntandes i kylan med händerna i rockfickorna. Blicken är fixerad vid backkrönet i hopp om att med viljans och längtans kraft lyckas frammana den han stämt träff med för ett förbjudet erotiskt möte. Homosexuella har genom tiderna varit hänvisade till informella mötesplatser, som liksom blivit över när majoritetssamhället tagit sitt. Vissa parker, vandringsstråk, pissoarer – och den glänta som är avbildad i Janssons målning ”På Skeppsholmen” (1899).


”Blå skymning och nakna atleter” är begränsad av sitt format. En katalog är en katalog. Men den fungerar också som en uppmaning till något mer och större; en biografi där hela människan bakom målningarna genomlyses. Det hade sannolikt blivit en thriller.

För sekelskiftet var en brytningstid för homosexualitet som begrepp och företeelse. På en del håll var det fortfarande helt obekant och otänkbart, samtidigt som det allt oftare bubblade upp i offentligheten. Själva ordet myntades 1869. 1895 dömdes Oscar Wilde till två års straffarbete för ”onaturlig otukt”, något som torde ha givit eko även i Sverige. Pressen avstod inte från smaskiga homosexhistorier, och Sverige fick ett eget uppmärksammat fall 1907, då tenngjutaren Nils Santesson dömdes till fängelse för otukt. Det är samma år som Eugène Jansson ställde ut sina första nakenmålningar.

Denna dramatik vill jag veta mer om. Vilka övervägningar gjorde han? Hur tänkte hans modeller? Vad visste och tyckte hans societetsvänner? Han umgicks ju i de allra innersta konstkretsarna bland personer om Ernst Thiel, Carl Larsson och Prins Eugen

Att det inte saknades risker med Eugène Janssons måleri och vandel framgår tydligt av att hans yngre broder Adrian, själv homosexuell, förstörde stora delar av konstnärens arkiv av brev och fotografier efter hans död 1915, antagligen för att skydda hans eftermäle (och sig själv). Adrian Jansson kände Nils Santesson och visste vad som kunde vänta om det började sladdras. Denna spännande och viktiga historia om Eugène Jansson – och Sverige – återstår att berätta i biografins form. Vem fattar pennan först?
 Publicerad i Sydsvenskan den 28 april 2012

fredag 27 april 2012

Lars Lerin på Malmö Konstmuseum

av TOR BILLGREN 

Lars Lerin – En viss mängd ljus
Malmö Konstmuseum
Till den 27 maj

Lars Lerin: Torg 

”En viss mängd ljus” börjar bokstavligen på museet. I första rummet möts man av målningar som föreställer dioramor, det vill säga tittskåp av samma typ som finns några våningar längre ner i Malmöhus slott. Uppstoppade fåglar och andra djur, iscensatta på klippor bland växter och dramatiskt bakgrundsmåleri. Ibland skönjer man reflexerna från dioramornas glas, vilket öppnar för ytterligare en dimension i målningarna, nämligen verkligheten på betraktarens sida av glaset. Jag beger mig på jakt i målningarna efter speglingar från museet, försöker hitta spår av skolklasser som vallas runt i för varma täckjackor, barnfamiljer och andra museibesökare. 

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva något positivt om att Malmö Konstmuseum trängts in i samma byggnad som ett naturhistoriskt museum och en möbelsamling, men till denna utställningen bidrar det till att det uppstår en platsspecifik effekt. 

Ett av de största verken är ”Bibliotek”. Långa rader av böcker, separerade av bibliotekets sterila avgränsare av plast med bokstavssignum och röda klisterlappar. En del av böckerna är identifierbara genom sin färgskala och tjocklek, andra av att författarens namn framgår mer eller mindre tydligt på bokryggarna, som Torgny Lindgren (”Dorés Bibel”), Sonja Åkesson, Sven Ljungberg (”Pictor”), Harry Martinson (”Dikter om ljus och mörker”) och så vidare. Här bidrar det svampiga akvarellpappret och det vattensjuka ytlagret till att skapa patina och rätt stämning. 

 Det är svårt att sätta fingret på hur Lars Lerin får till den där poetiska realismen som är så typisk för hans måleri. Han har hittat ett läge i sin blick som är bortom skarpt. Det är som att titta i en kamera och kunna vrida på objektivet ytterligare ett kvarts varv efter att man fått skärpa i bilden. Ändå verkar målningarna skissartade på nära håll, ofta bestående av abstrakta tecken och antydningar. 

Längre in i utställningen återkommer samma typ av reflektioner som i dioramorna. ”Ljus i öster I” är en vy över en bro, där fönstret från vad som verkar vara en tågkupé glimmar till. Ett annat exempel finns i den magnifika ”Torg”, en nattbild av en stad ovanifrån, där speglingen av en kökslampa ligger som ett moderskepp över bebyggelsen. Perspektivet är omvänt jämfört med dioramamålningarna. Här finns inga uppstoppade lunnefåglar innanför glaset, utan konstnären själv. Frågan är om bilderna handlar om instängdhet, eller om att befinna sig på insidan – att vara inkluderad? Det går tillräckligt av såväl mörka som ljusa stråk genom utställningen, för att båda möjligheterna ska vara tänkbara. 

Publicerad i Sydsvenskan den 27 april 2012

lördag 21 april 2012

Inför Parsifal i Malmö

av TOR BILLGREN



Ikväll har Stefan Johanssons uppsättning av Richard Wagners sista opera "Parsifal" premiär i Malmö, 130 år efter uruppförandet i Bayreuth. Operan är på många sätt en prövning - den tar ofta över fem timmar att framföra och har rätt snårig handling. Därför är det ett misstag att slå sig ner i salongen utan att ha förberett sig.

Några tips:

1.
Se under inga omständigheter operan utan att känna till handlingen och karaktärerna. Jag hyfsade i veckan till kapitlet om handlingen i svenska Wikipedias Parsifalartikel, så att den ger en tydlig och koncis bild av vad som sker på scenen - och framförallt: vad som ägt rum innan ridån går upp. Observera att texten beskriver handlingen som Wagner framställde den i originallibrettot. Vad som händer på scenen år 2012 är en annan sak. Varje regissör väljer bort och lägger till saker utifrån vad han eller hon vill att operan ska berätta. Lite förenklat kan man säga att skillnaden mellan originallibrettot och det vi ser på scenen, är regissörens grundtanke med uppsättningen.

2.
Det finns två nyckelfraser som kan vara bra att ha i huvudet:

1. Durch Mitleid wissend, der reine Tor. Endast en ren dåre kan återta det heliga spjutet från Klingsor och därmed läka Amfortas sår. En dåre som blivit vis genom medlidande. "Vis genom medlidande", glöm inte det.

2. Zur Raum wird hier die Zeit. "Här blir tiden till rum", sjunger Gurnemanz när han leder Parsifal till graalborgen. Därmed antyder han att det inte är en geografisk promenad, utan en andlig. Tänk på strofen när operan känns extra långtråkig. Tiden blir till rum. Operans längd och långsamhet är ett självändamål. Vad är det för rum som uppstår kring den?

3.
Librettot tycks vara fullt av kristendom och sträng religion. Graalen, spjutet, Herren, Han, Förlösaren, Frälsaren och så vidare. Det kan dock vara värt att notera att varken "Jesus" eller "Kristus" förekommer explicit i texten. Wagner har alltså inte gjort en uttalat kristen opera, utan snarare lånat kristna symboler, och öppnat upp dem för något mer universellt.

4.
Det är en fördel att känna till musiken. Wagners musik är uppbyggd kring ledmotiv som representerar olika företeelser och karaktärer i operan. När en person gör entré, sjunger eller blir besjungen, hör man ofta vederbörandes tema i melodin eller bakgrunden. Men det kan också betyda att en viss tanke flyger genom huvudet på den som sjunger, eller att kompositören vill antyda något och ge lyssnaren ledtrådar. Att känna till motiven är ingen nödvändighet för förståelsen av operan, men med tanke på att den är fem timmar lång, det kan vara uppiggande övning att då och då kunna identifiera ett motiv och fundera på varför det spelades just då och så vidare.

I det bortom beskrivning vackra preludiet till första akten presenteras flera av de viktigaste ledmotiven. Här spelas de väldigt långsamt, medan de när de förekommer i akterna ofta är snabbare och annorlunda instrumenterade.

Nattvardstemat (0.00 min)

Graaltemat (4.22 min) (som är baserat på en tysk kyrkosång, ”Dresdner Amen”)

Trostemat (4.54 min)

Kundrys tema hörs när gör entré i den heliga gläntan i första akten (efter 24.55 min, de snabbt fallande stråkarna). Klingsors tema förekommer renast i början av preludiet till andra akten. Motivet förekommer dock även när han omnämns i första akten.

Ett av själva Parsifals teman är dessa högtidiga hornstötar ur andra akten, som här signalerar att Klingsor fått syn på honom.

Slutligen dårmotivet som här har nyckeltexten Durch Mitleid wissend "der reine Tor" (vid 1 h 52 min 10 sekunder).

Det finns ytterligare ett fyrtiotal motiv i operan, men dessa är de grundläggande. Hela förteckningen finns t.ex. i "Das Buch der Motive" band 2 (Edition Schott).

5.
Librettot till operan (tyska och engelska) finns här:
Akt I
Akt II
Akt III

onsdag 18 april 2012

Kommentar om tårtskandalen

av TOR BILLGREN 
I helgen firades World Art Day med tårtkalas på Moderna Museet i Stockolm. En av tårtorna var gjord av konstnären Makode Linde, och var formad som en stereotypt framställd afrikansk kvinna. Vid halsen stack konstnärens eget huvud upp, så att tårtan kunde vråla av smärta när någon skar i dess nedre delar. När en bild som visar hur kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth leende skär en bit av denna tårta började cirkulera i början av veckan, exploderade den internetbaserade indignationen. Rasistglosan har flugit från både höger och vänster. Avpixlatlägret bölar över att en färgad konstnär får framställa svarta stereotypt, medan vita män inte ens får säga negerboll. Och Afrosvenskarnas Riksförbund (med flera) har krävt kulturministerns avgång. Det är som att anklaga Dick Bengtsson för nazism för att han målade hakkors i sina målningar. Ingen hänsyn tas till att tårtan var en del i en performance och därför inte kan ryckas ur sitt sammanhang. Skandalen är ett exempel på hur vanskligt det kan vara att föra konsten utanför sina fyra väggar – och när viljan att missförstå kombineras med oviljan att förstå.
 Publicerad i Sydsvenskan den 18 april 2012
Dick Bengtsson: Tidig söndagsmorgon

onsdag 11 april 2012

Alexander Gutke och Tauba Auerbach på Malmö Konstall

av TOR BILLGREN

Radiomanus


Alexander Gutke: "Cine-scope", 2008 (animation HD Video)

Malmö Konsthalls nya utställning är två utställningar. Utrymmet är delat på mitten med malmökonstnären Alexander Gutke på ena sidan, med främst film- och diainstallationer. På andra sidan finns Tauba Auerbach från New York, som bland annat visar målningar och skulpturer.

Ljudillustration: Filmprojektor

Det här är ett av de där ljuden som brukar betraktas som utrotningshotade, tillsammans med knattret från telefonens nummerskiva eller skrivmaskinen. Ljudet i det här fallet kommer från Alexander Gutkes filmloop ”The White light of the void” från 2002. En projektion utan bilder – bara filmremsans dammpartkilar och linjer. Den analoga filmens visuella bakgrundsbrus. Först ser det ut som det brukar, prickar och streck som flimrar förbi. Sen verkar man istället färdas inåt i bilden – tills man kommer fram till en animation som skildrar hur filmen fastnar i projektorn och smälter. Filmen sitter inte på en rulle, utan har trätts genom ett system av spolar ovanför projektorn, så man får en konkret känsla för hur lång den är.

Och det är de här fysiska aspekterna av den analoga tekniken som står i centrum för Alexander Gutkes konstnärskap. På köpet får man de förföriska dofterna från apparaterna: olja, bränt damm, gamla kretskort.

Det vore väl dumt att förneka att det finns ett inslag av nostalgi här, men den ser jag snarare som en krydda – Alexander Gutkes konstnärskap är större än så och det är mycket glädjande att äntligen få se han verk i det stora formatet. Det vinner de på – trots sin enkelhet.


Tauba Auerbach: "Untitled (Fold)", 2011 (acrylic paint on canvas / wooden stretcher)

Han delar konsthallen med Tauba Auerbach, som i sitt konstnärskap bland annat söker efter den fjärde dimensionen. I en serie verk har hon vikt och skrynklat dukar, som hon sedan vecklat ut igen och bemålat med sprayfärg, viket ger tavlorna ett tredimensionellt utseende. Men vikningen och färgskalan ger dessutom ofta känslan av att de liksom är sedda snett uppifrån. Denna extra vinkel, skulle på ett lekfullt och naivt sätt kunna utgöra just en fjärde dimension. Eller åtminstone vara fosterstadiet av en sådan. Visst är det kvasivetenskapligt – men på ett mycket fantasieggande och snyggt sätt.

Sänt i Kulturnytt, P1, den 11 april 2012

lördag 7 april 2012

På spaning efter den doft som flytt

av TOR BILLGREN

Det kan vara vanskligt att förälska sig i en parfym. En vacker dag kanske den inte längre finns kvar på hyllorna. Tor Billgren utforskar fenomenet, eller snarare otyget, med dofter som försvinner från marknaden.



Flaskan ger en monolitisk känsla med sin tjocka botten, men man blir ändå överraskad av dess tyngd. Innehållet är mörkt bärnstensfärgat, och doften: tungt träig och läderartad. Jag talar om Gucci Pour Homme som lanserades 2003. Modehusets dåvarande creative director Tom Ford var ute efter en kryddighet som skulle föra tankarna till 70-talets herrparfymer. Och jag trodde inte att jag kunde falla så fullständigt för en doft. Jag trodde inte heller att jag kunde bli så paff och upprörd av att en parfym kan upphöra att existera. Nu har jag bara en tredjedels flaska kvar.
- Jag såg den sist på Kastrup i somras, säger doftkännaren Erik Andersson Vidalve, som driver parfymbloggen Pojkfröken. Nu verkar den vara helt slut. I vilket fall som helst försvann den från lågbudgetsajterna under hösten. Det brukar vara dit parfymer går för att dö. Jag antar att Byredos Baudelaire är det närmaste man kommer nu.

Ja, jag har länge försökt hitta ersättare. Vad säger du om Potion från DSquared2?
- Jag gillar den, men den är inte alls lika vavavoom... En annan som påminner är CK One Envy for men.

Men hur kunde den bara försvinna?
- Den var antagligen alldeles för nischad för att passa på massmarknaden. Tom Fords produkter verkar ha en tendens att vara det. Gucci Envy Pour Homme, som också är borta, är ett annat exempel.

För smal alltså?
- Gucci Pour Homme var absolut smal. Rökelse och papyrus är mycket sällan använda dofter bland de stora modehusen. Och frankincense, som den ju också innehåller, är för dyrt för massmarknaden.
- Men huvudorsaken var nog att den inte sålde tillräckligt. Jag tänker mig att modehusen har parfymen som en "ingång" till märket. Så de måste vara hyfsat lätta att ta till sig och ha en exklusiv känsla som inte är konstig – bara "fin". Således entré för dofter som Gucci by Gucci och Gucci Guilty.

Vad har du för personliga erfarenheter av försvunna parfymer?
- Den första jag kommer att tänka på är Yves Saint Laurents Jazz Prestige. Jag hade den på gymnasiet och har många minnen till den. Och använde den naturligtvis alldeles för mycket. Det var en helt fantastisk doft av violblad, tobak och mynta. Galet stark. Det var väl också därför den försvann. Den var för gammalmodigt högljudd för den nedtonade fräääscha sekelskiftespubliken.
- En annan favorit är Vanilia från L'Artisan, som slutade produceras för något år sedan. Som tur är var jag förutseende denna gång och hann skaffa mig ett lager.

Men vill inte modehusen skapa en känsla av kontinuitet och historia kring sig? Vill de inte vara kända för produkter som ALLTID funnits? Som Chanel No 5…
- Precis vad jag tänker. Där sticker Chanel ut med sin tyngd i en hel ocean av legender och historia. Det är konstigt att inte till exempel Burberry eller Hermès har något av samma kaliber som No 5.

Så tänket med klassiker och kontinuitet är inte så vanligt?
- Nej, inte hos modehusen i alla fall. Parfym är rätt nytt inom modevärlden, med undantag av Chanel. Av tradition är parfym en egen nisch och inom de renodlade parfymhusen är traditionstanken mer levande – även om det händer att även de slutar tillverka dofter.

Parfymer kan också försvinna genom ”omformulering”. Du beskriver ett fenomen på din blogg där flaska och namn består medan innehållet ändras, vilket kan bero på att modehuset bara har patent på förpackningen – men inte själva doften. Ett exempel är Diors 80-talsklassiker Fahrenheit…
- Ja, gamla och nya Fahrenheit är två olika parfymer rakt igenom. Det finns en svag not i den nya versionen, en hint av det som i den första vrålade "verkstad" och "olja", som nu bara luktar som… att titta på en verkstad på håll.

Vilka doftförsvinnanden skulle du utse som de mest oförlåtliga?
- Det måste vara Patou Homme! Jean Patou är ett parfymhus mest känt för "Joy", damparfymen som var "världens dyraste parfym" när den lanserades på typ 30-talet. Patous herrparfym kom först i typ slutet av 70-talet och luktar precis som man kan förvänta sig: murrigt, manligt, skog och läder – fast mycket mer raffinerat och mjukt och i tydligt åtskilda faser. Den bästa maskulina parfymen någonsin Helt obegripligt att den inte finns längre.
- En annan jätteskandal, som visserligen är parfymnörderi på hög nivå, är att Houbigants Fougère Royale försvann. Den togs ur produktion redan på 50- eller 60-talet, men är alla maskulina parfymers mamma, och ska ha luktat alldeles gudomligt grönt. Förra året lanserades en nyutgåva som tyvärr är en helt annan doft, även om den är bra.
- Och så Vanilia då… Den luktade charterdrink: banan, sött, semester, synd och vanilj. Det vill säga helt fel och bara allmänt trashy, vilket är precis vad man vill lukta då och då.

Publicerad i Sydsvenskan Lördag den 7 april 2012

söndag 1 april 2012

Faith på Skånes Dansteater

av TOR BILLGREN

Unga Fuse Dansensemble: ”Faith”
Koreografi: Melody Putu
Musik: Henrik Munch
Scenografi och ljus: Hans-Olof Tani
Kostym: Åsa Gjerstad
Dansare: Joakim Envik Karlsson, Fanny Kivimäki, Oliver Mahar, Akhona Maqhina, Katya Dushka Nielsen, David Price, Tshepo Zasekhaya
Gästspel på Skånes Dansteater den 30.3



Det handlar om kvinnoförtryck och scenen är ett abstrakt Sydafrika. Den enda scenografin består av en vit bubbla, som dansarna då och då går in i. Det skulle kunna vara den där bubblan som den privilegierade delen av landets befolkning befann sig i under apartheidtiden där de slapp erfara vad deras position i samhället kostade resten av befolkningen. Den kan förstås också översättas till dagens inhägnade bostadsområden bakom murar, elstängsel och beväpnade vakter. Eller varför inte den bubbla man kan ta sin tillflykt till när man hör grannen slå sin hustru, eller taxichaufförer skrika sexistiska kommentarer till ensamma kvinnor på stan.
Under föreställningens gång dras bubblan isär så att dess skyddande funktion går förlorad. Därmed tvingas dansarna att konfrontera den besvärliga verklighet de är en del av.



”Faith” är ett våldsamt och mycket vackert verk av Skånes Dansteater-veteranen Melody Putu, själv uppvuxen i Soweto. På scenen virvlar de åtta nyutexaminerade dansarna i Unga Fuse, som har hemmascen i Jönköping. Koreografin är delvis baserad på improvisation, vilket märks – på det positiva sättet. Många rörelser tycks liksom ha växt ut ur de olika dansarna, men helheten är ändå extremt sammansvetsad. Här och där förekommer höga sparkar som är ett vanligt inslag i zuludans. Föreställningen har turnerat i Sverige, Danmark och Sydafrika hela vintern, och fredagens besök i Malmö var den stora finalen.

I centrum står den unga kvinnan Faith (Akhona Maqhina) som söker sig fram i en värld full av sexism och förtryck. Ibland behandlas hon med ömhet och respekt, ibland hanteras hon som ett föremål, en ägodel. Efter en intim duett med en annan kvinna konfronteras vi med ett fenomen som tyvärr inte är ovanligt i sydafrikanska kåkstäder – korrektionsvåldtäkten. Ett ligg med en riktig karl förväntas straighta ut kvinnan som bryter den sexuella normen.

Men Faith är stark. Hon visar attityd och trotsar. Hon får stryk, men slår tillbaka. Melody Putus slagsmålsscener är subtila och raffinerade. Dansarna rör sig ofta som om de parerar fantomslag och sparkar, och ibland är det svårt att skilja våld från ömhet. Det kan vara en arg blick istället för en varm, eller en aggressiv beröring i förbifarten, ett oväntat grepp om nacken.

Det bedrägliga, men geniala med ”Faith” är just detta, och att våldet aldrig känns explicit eller groteskt. Förtryckande strukturer och normer är en osynlig typ av våld, som man ofta måste anstränga sig för att upptäcka.

Publicerad i Sydsvenskan den 1 april 2012

fredag 30 mars 2012

Amy Lockhart på KRETS

av TOR BILLGREN

Amy Lockhart: Ladies
Krets i Malmö
Till och med den 15.4



Amy Lockhart: "Ladies Walking"

Att framställa kvinnokroppen på ett groteskt sätt har länge varit en vanlig strategi inom feministisk och normkritisk konst, för att till exempel bryta med konsthistoriens idealiserade framställningar av kvinnan. Det kan också göras för att skildra kvinnan som självständig och aktiv istället för kontrollerad och menlös, eller för att utmana den objektifierande och exploaterande blicken.

På den kanadensiska konstnären Amy Lockharts utställning på Krets i Malmö, som är hennes första utanför hemlandet, verkar det groteska vara ett resultat av mötet mellan det feminina och maskulina. Ytterligheter som 50-talshåruppsättningar, utstuderad sminkning och högklackat kombineras med stora händer, breda axlar, tjurnackar och höga hårfästen.

Men ju mer jag betraktar målningarna desto mer förvissas jag om att det inte är själva mötet som ger upphov till de groteska effekterna, utan att det är könsstereotyperna i sig som Lockhart förlöjligar med sin vassa pensel.

Det finns också en humoristisk underton i utställningen, som främst kommer till uttryck genom skulpturerna ”Self Portrait as a Lady” och ”Jessica”. De utgörs av byster där ögonen är infällda i ansiktet på ett sätt som skapar illusionen av att de följer galleribesökaren runt i rummet. Ett enkelt trick som rubbar den gängse ordningen på en konstutställning, som ju annars bygger på att verken är beskedliga och underkastar sig betraktarens prövande blickar. En roll snarlik den kvinnan haft under större delen av konsthistorien.

Publicerad i Sydsvenskan den 30 mars 2012

tisdag 6 mars 2012

Venice 2011



by Eric Length

Starring (in order of appearance)

Susanne Svantesson, Tor Billgren, dr Erik Alexandersson, David Stenbeck and Eric Length

måndag 27 februari 2012

Mycket klara. Mycket kalla.

av TOR BILLGREN

– Och hur är stjärnorna inatt?, frågar Lena Endre i tv-teateruppsättningen av PO Enquists ”Från regnormarnas liv” (1998). Erland Josephson svarar:
– Som alltid. Mycket klara. Mycket kalla.

Repliken levereras med just den där kyliga klarheten som var hans oefterhärmliga signum. En pisksnärt. En fotoblixt i natten. Ett annat exempel är när han undersöker hur Liv Ullmans ansikte har förändrats i Ingmar Bergmans ”Viskningar och rop” (1973).
– Dina ögon kastar numera snabba kalkylerande sidoblickar. Förr såg du rakt fram, öppet, utan att maskera dig.
Efter den långa och blottläggande utläggningen frågar hon förskräckt:
– Kan du verkligen se allt det där i mitt ansikte?
– Nej, men jag känner det när du kysser mig, svarar han genast.



Det är tretton år sedan Enquistpjäsen sändes, det är kanske lika längesen jag såg Bergmanfilmen. Jag går till biblioteket kollar upp citaten och kan konstatera att de är exakt som jag minns dem. Josephson laddar repliken med något som gör att orden tar sig förbi all bråte i skallen och etsar sig fast i urberget. Men vad är detta något? Liv? Knappast – hans sätt att skådespela var en av anledningarna till att Bo Widerberg ville göra filmrevolution utifrån äkthets- och autenticitetsprinciper.

Nej, laddningen utgörs snarare av koncentration – ett destillat av språket som lyfter fram dess mening på ett så självklart sätt att det upplevs som det enda möjliga. Ibland kallar man detta poesi. Man märker det till och med i de sista intervjuerna, där han sitter i rullstolen, förslavad under parkinsonsjukdomens ofrivilliga och hetsiga ryckningar. Klarheten.

Natten till söndagen avled Erland Josephson, 88 år gammal. En stjärna har tänts.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 februari 2012

fredag 24 februari 2012

Ladies and Gentlemen på Moderna Museet

av TOR BILLGREN

Ladies and Gentlemen! Kameran som spegel
Moderna Museet Malmö
Till den 22.4



Zwelethu Mthethwa: Utan titel (2003)

Sockerrörsarbetaren poserar med sin långa kniv i plantagen, han bär grova skyddskläder och mössa. Den lagstadgade sydafrikanska minimilönen för lantarbetare ligger på 1250 kronor i månaden – men de vi ser på bilderna tjänar förmodligen mycket mindre. Den här typen av skitjobb innehas oftast av invandrare och flyktingar från Moçambique och Zimbabwe. De får ta vad de får.

Den sydafrikanske fotografen och målaren Zwelethu Mthethwa har tagit tusentals bilder av det här slaget, alla med identisk komposition. Det finns alltid, liksom i hans måleri, ett stråk av oro eller ofärd i dem. I bilderna av sockerrörsarbetarna utgörs detta av knivarna. Samma typ av redskap, så kallade pangas, användes flitigt under det våldsamma 90-talets massakrer och mord i det inbördeskrig som rasade mellan ANC och Inkatha i KwaZulu-Natal och Soweto inför Sydafrikas första demokratiska val.

Bilderna ingår i ”Ladies and Gentlemen!” på Moderna Museet Malmö, som är ett urval av modermuseets fotografiska porträttsamling. Det man vill lyfta fram är något som alla som varit i närheten av en kamera redan vet, nämligen att det i fotoögonblicket alltid finns en tanke och ett val hos såväl den fotograferande, som hos den fotograferade. Utställningen fungerar som en provkarta över dessa olika strategier och förhållningssätt.

Det är självporträtten som fångar mig mest, särskilt Elina Brotherus bilder i samband med först sitt bröllop, och sedan kort därefter, sin skilsmässa. Under den återhållna och gråtrista ytan finns dramatik och livsberättelser på samma sätt som hos en gravsten eller en dödsannons.

Samma sak med Monica Englunds självporträttstriptyk från 1993. I första och tredje bilden har hon ett kryss i ansiktet och en stor, svart pappersklämma fastsatt på näsan respektive kinden. Linnets ena ärm har kasat ner. I mittenbilden håller hon ett fotocollage av sin far framför ansiktet, så att det delvis smälter samman med de egna dragen.

Här känns hon besläktad med till exempel Lena Cronqvist, som ägnat sig åt samma typ av föräldrauppgörelser i ett otal målningar. Men där Cronqvist klipper snoppen av en docka som liknar fadern, riktar Englund smärtan mot sig själv och sätter en klämma i ansiktet. Det är fascinerande att ett så enkelt tilltag kan föra betraktaren så oerhört mycket djupare under huden.


Publicerad i Sydsvenskan den 24 februari 2012

torsdag 23 februari 2012

Österlen. Vietnam. Uganda.

av TOR BILLGREN

Just nu äger ett sällsamt konstnärligt möte rum i Malmö: Gerhard Nordströms måleri på Malmö Konsthall (t o m 26.2) och den ugandiske fotografen Zarina Bhimjis film ”Out of Blue” som visas i bion på Moderna Museet (t o m 11.3).

Filmen inleds med bilder av ugandiska landskap, där kriget anas bortom varje backkrön. Idyll och förstörelse i en rälig konstrast, precis som i Nordströms målerisvit ”Sommaren 1970”. Kameran fortsätter att vandra över förfallna myndighetsbyggnader där arkebuseringshålen i murarna öppnar sig som skrikande sår. Det är slitet och övergivet på ett sätt som man känner igen från Nordströms, gråslaskiga och rostiga målningar, ”Industribakgård”, ”Badkaret” och ”Porten till Hades” med flera.


Gerhard Nordström: "Industribakgård" (1974)

I slutet syns ett flygplan starta, kameran är riktad bakåt mot startbanan. Här ser vi Nordströms ”Asfaltmaskinen”, som handlar om bygget av Sturup (finns dock ej på konsthallen). Ett skitigt fordon som skär upp ett kolsvart spår mitt i vetefältet. På startbanan i Uganda går utvecklingen på andra hållet – här håller gräset på att ta över igen.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 februari 2012

måndag 13 februari 2012

Carmen på Malmö Opera

av TOR BILLGREN



Av Georges Bizet
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi och kostym: Herbert Murauer
Dirigent: Christian Badea
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Medverkande: Astrid Robillard, Joachim Bäckström, Cecilia Lindwall, Jeremy Carpenter, Anton Ljungqvist m.fl.
11 februari


Astrid Robillard har blod i ansiktet när hon tar emot publikens hyllningar efter sista ackordet vid lördagens premiär. Precis så ska en Carmen kliva av scenen.

Innan dess har detta hänt: Tobaksfabriksarbetaren Carmen grips för misshandel och förför soldaten Don José för att bli fri. Han låter henne löpa och fängslas för sin försumlighet. Carmen blir kär i honom och när han släpps vill hon att de ska fly tillsammans. De dras in i ett smugglargäng (eller kanske snarare anti-Franco-partisaner) som förbereder en stor stöt. Carmen tröttnar på Josés svartsjuka och lämnar honom för matadoren Escamillo. Utanför en tjurfäktningsarena där denne triumferar knivmördas Carmen slutligen av José.

Regissören har valt att spela den ursprungliga versionen av operan, där musiken varvas med talad dialog. Dessa partiers vara eller inte är en ständig källa till konflikt bland Carmenaficionados. Personligen tycker jag att de behövs för att ge trovärdighet åt relationen mellan Carmen och José. Dialogerna ger nödvändiga dramaturgiska pusselbitar för att ekvationen ska gå ihop. De gör också att relationen tillåts bli mer nyanserad, och inte så överdrivet passionerad. Det kan visserligen vara livsfarligt att blanda alldagliga uttryck med den upphöjda operaformen. Men här fungerar det alldeles utmärkt.

Astrid Robillard gör en nedtonad, Lisbeth Salander-liknande Carmen, utan gester och divalater. När hon berör mig som mest sitter hon bara rakt upp och ner i en bar, ihopsjunken, avslappnad. Och Joachim Bäckströms José är varken stolt eller mallig, snarare kuvad och förvirrad på ett sätt som för tankarna till en annan operasoldat: Wozzeck. Det är ett intressant möte.

Bland birollerna lyser det särskilt kring Susanna Stern och Kristina Wahlin som gör Carmens våpiga väninnor. Orkestersolisterna tillför också något extra, framförallt i förspelen till tredje och fjärde akten.

På minussidan hamnar masscenerna, som ibland saknar stringens och flyter ut på scenen i en enda röra. Slagsmålsscenerna behöver passion och precision. Ibland förekommer stumfilmskomik som känns malplacerad.

Och ”Rökning dödar”-projektionen på ridån i pausen? Snälla, säg att den är menad som ett skämt. För om någon har beordrat dit den för att kompensera för att rökning nämns i positiva och sexiga ordalag i librettot, behövs det ett allvarligt samtal om ängsligheten inom konsten.

Publicerad i Sydsvenskan den 13 februari 2012

fredag 10 februari 2012

Luca Frei på Elastic

av TOR BILLGREN


Luca Frei: "Untitled", 2011. Olja på duk, 1000 x 100 cm. Foto © Terje Östling

Luca Frei: Februari
Elastic Gallery, Malmö
Till den 17.3


Förra gången man kunde se den schweizfödde Malmökonstnären Luca Frei i större format i sydvästra Skåne var på Lunds Konsthall 2008, då han visade projektet ”Studies/Play”. Breda pappersremsor på golvet och vita boxar staplade på varandra skulle uttrycka något om byggnadens arkitektur och besökarnas rörelsemönster i förhållande till rummen och verken. En utställning som lämnade mig tämligen kall.

Då är vägginstallationen på förskolan Godsvagnen i Stångby utanför Lund desto hetare. Den består av en neontext skriven med flyktig skrivstil: ”men tänk alltid på att inte hålla hela lekets (sic!) glädje för dig själv…”.

Ett nedkokat och passande budskap på en lekplats, som laddas ytterligare av det faktum att det är saxat ur ett brev som den dödsdömde italienske anarkisten Nicola Sacco skrev till sin son 1927, innan han avrättades efter en av de mest uppmärksammade rättsprocesserna i USA:s historia.


Luca Frei: "Hemliga styrkor", 2011. Olja på duk, 90 x 60 cm. Foto © Terje Östling

När nu Luca Frei är aktuell med målerisviten ”Februari” på Elastic Gallery i Malmö, går detta reducerade och uppladdade igen. Enkla linjer och färgytor som tar formen av stiliserade och ansiktslösa figurer, vars roller, identiteter och aktiviteter är svåra att sätta fingret på.

Utställningen består också av några obetitlade verk som först verkar vara abstrakta. Grova svarta linjer varvade med Mondrian- och Malevitj-doftande färgfält. Men verken refererar nog snarare till Luca Frei själv. För några år sedan gjorde han skulpturer av svarta metallstänger och just färgrutor av den här typen. Målningarna skulle alltså kunna ses som porträtt av de egna skulpturerna.


Luca Frei: "Untitled II", 2011. Olja på duk 220 x 110 cm. Foto © Terje Östling

Någonstans mellan dessa och figurerna finns en målning som för tankarna till två gestalter: en stående och en sittande. Den stående instruerar den andre, ger honom eller henne ett budskap som denne sänder ut i världsrymden genom ett par enkla antenner. Det skulle kunna vara en uråldrig ristning hittad i en sydamerikansk grotta, eller ett gigantiskt mönster i ett sädesfält. Budskapet som sänds iväg gestaltas av en lila triangel – en kort och kärnfull sentens, ett meddelande om liv på jorden. Eller en faders sista uppmaning till sitt barn om att ta till vara på just det, livet och leken. Leket.

Publicerad i Sydsvenskan den 10 februari 2012