Klichéerna i mitt huvud står i vägen för kinesisk kultur

av TOR BILLGREN


Ur "All River Red".

Det skadar inte att då och då få uppleva hur skadad man är. Skadad av stereotyperna som medier och filmindustri skapar kring länder och nationaliteter. År ut och år in hamras de in i våra ömma sinnen och utger sig för att vara den referensram vi har att tolka nyheter och händelser genom.

Det rör sig oftast om bilder som redan passar in i den gängse berättelsen om ett visst land, och syftet är förstås att hålla mediekonsumenten på gott humör genom att ständigt bekräfta hans eller hennes fördomar.

I tisdags, när jag såg det kinesiska danskompaniet BeijingDance/LDTX på Palladium i Malmö, blev det ovanligt tydligt hur stereotypa föreställningar kan grumla perceptionen, i alla fall under det första dansverket ”One Table N’Chairs”. I en av tablåerna dansade en ung och senig man på ett bord, men det enda jag såg var en fyraårig gymnast som torteras till vighet av sin tränare inför ett OS tolv år fram i tiden.

Solodans reducerades till en markering av individens integritet gentemot det förkvävande kollektivet. Ensembledans blev en uppvisning på nån arena under patriotiska partidagar. Och så vidare. Klichéerna som nött sig fast i bakhuvudet satte sig i vägen för den verkliga berättelsen.

Kvällens andra föreställning var en rätt konventionell, nästan pedagogiskt upplagd version av Stravinskys ”Våroffer”, här hette den ”All River Red”. Handlingen utgörs ursprungligen av en hednisk rit, där stammen utser ett offer som manas att dansa sig till döds för att behaga Jorden.

I versionen på Palladium valdes en flicka ut helt enligt librettot – men skulle hon verkligen dansa sig till döds? Under de sista kaotiska och hjärtslitande takterna dränkte dansarna musiken i ett gapskratt, och under slutackordet, då det är tänkt att offret ska falla till marken, slängde de istället upp ett tjockt rep tvinnat av röda fanor i luften som under en sekund glimmade till i strålkastaren innan allt blev mörkt. Föreställningen slutade med ett stort ”Fuck off – vi håller inte på med offer och sån skit!”

Så vad var då det här? Vad säger min skadade referensram? En fegt regimtrogen och förljugen hyllning av den statsbärande ideologin, där alla medborgare är lika mycket värda under den röda fanan, och där ingen offras på kapitalismens altare? Eller helt enkelt bara en otroligt snygg och kraftfull variant av ett av dansrepertoarens största verk...? Ingen aning, men jag vill dit igen.

Publicerad i Sydsvenskan den 29 september 2011

Sigurdur Gudmundsson på Moderna Museet Malmö

av TOR BILLGREN

Den isländske konstnären Sigurdur Gudmundsson har sedan 60-talet haft naturen som utgångspunkt, oavsett om han har jobbat med skulptur, text, måleri eller performance. Nu är han aktuell på Moderna Museet Malmö med utställningen ”Situationer”, som är ett urval av hans fotokonst från 70- och 80-talet.

Sigurdur Gudmundsson står bakom ett av de mest omtyckta offentliga konstverken i Malmö. Längs den långa vågbrytaren vid sundspromenaden i Västra Hamnen, valde han inför bomässan 2001 ut ett antal stenbumlingar som han lät polera till högblankhet, och sedan la tillbaka bland dom andra. Resultatet blir att det här och där glimmar till på ett oväntat sätt bland stenarna – och så heter verket också ”Diamonds are everywhere”. Det går alltid att hitta skönhet i vardagen – bara man tittar tillräckligt noga.

Det här är typiskt för Sigridur Gudmundssons konstnärskap – och för den fotoutställning som öppnade på Moderna Museet Malmö i helgen (pågår till den 6.11). Viljan att rikta våra blickar ut i naturen och få oss att upptäcka dess diamanter, och fantisera om dess krafter och fenomen. Det är saker som kan vara svåra att fånga på bild, men Gudmundsson synliggör dem genom att sätta in sig själv i bilderna och låta krafterna ta spjärn och verka mot honom och hans kropp.


"Dancing horizon"

I ”Strukturer” från 1977 står han i en grop och kastar upp en skopa jord i stark motvind. Jorden flyger över den hårt blundande Gudmundson och skapar ett tjockt penseldrag mot himlen. I en annan bild hänger en träbjälke från ett rep i jämvikt. I ena änden av bjälken klamrar sig konstnären fast. Och i den andra brinner en eld. Ett naivt – men vackert – önsketänkande om att elden skulle ha en massa, jämförbar med en vuxen mans.

Denna lekfullhet syns ofta i Sigurdur Gudmundssons bilder och ger dem ibland ett rent tramsigt utseende, men studerar man dom lite noggrannare, upptäcker man den minutiösa precision som de alltid är utförda med.

Utställningen på Moderna är väl i minsta laget. Visst får man en känsla för konstnärskapet, men inte mycket mer. Det är svårt att se den som något annat än en aptitretare till den stora presentation som borde vara nära förestående i Malmö för konstnären bakom ”Diamonds are everywhere” i Västra Hamnen.

Sänt i Kulturnytt, P1, den 27 september 2011

Dödsstraff utan avsändare

av TOR BILLGREN

Bo Widerbergs ”Joe Hill” (1971) är ingen vidare film, men högaktuell så länge dödsstraffet tillämpas i USA och resten av världen. Med enkla medel lyfter Widerberg fram en av de gruvligaste detaljerna med dödsstraffet: att det inte går att fastställa vem som de facto verkställer domen. ”Are you hiding?” frågar den fastbundne Hill förvånat i filmen när han förstår att bödlarna kommer att dölja sig bakom ett skynke. Därtill är ett av arkebuseringsgevären laddat med ett löst skott. ”Du kan ju alltid säga att det var du som höll i den lösa bössan”, säger en av de mer rutinerade skyttarna till en nervös arkebuseringsnovis. Vilket innebär att alla inblandade kan säga så. ”Det var inte jag som sköt.”


Thommy Berggren som Joe Hill.

Det är likadant med giftinjiceringsapparaterna som används i dagens USA. Proceduren startar av att två personer trycker på varsin knapp, men bara den ena startar injiceringen. Vilken av knapparna det är avgörs slumpmässigt och går inte att spåra i efterhand.

Så vem sköt Joe Hill 1915? Vem gav Troy Davis en giftspruta i torsdags morse? Svaret är lika vidrigt som själva dödandet: Ingen.

Publicerad i Sydsvenskan den 24 september 2011

_______________________________________
Lucky People Center: "Death Machine"

Joe Dallesandro x 2

av TOR BILLGREN

Inte mindre än två bilder av Joe Dallesandro hittade jag på olika ställen i årets Venedigbiennal. Den ena i Arsenaleutställningen, den andra i Italiens paviljong. Världens vackraste man - världens sämste skådespelare. Se honom i samspel med Udo Kier i "Flesh for Frankenstein" och "Blood for Dracula".

För mer läsning om Joe Dallesandro, se det här gamla inlägget.

Filmaffischen till filmen "Flesh", en av filmerna där Andy Warhol lät Joe Dallesandro spela mjukhunk. Regi Paul Morrissey.


...och den här bilden kommer ur filmen "Trash", också den av Warhol/Morrissey. Ingår här i collage i Italiens paviljong.

Italiens paviljong, Venedigbiennalen 2011

av TOR BILLGREN




Presentationen och hängningen i den myllrande italienska paviljongen gjorde det svårt att avgöra vilka konstnärer som stod bakom verken. Så jag vet faktiskt inte vad de heter.

Svenska kritiker har tävlat om att starkast fördöma och förlöjliga Italiens paviljong vid årets Venedigbiennal. Kitsch, hötorgskonst, sexism, populistiskt flörtande, ”Berlusconis våta dröm”…

Och visst ligger det åtskilligt i det här. Men ändå är det just i den italienska paviljongen som den skarpaste kritiken mot Berlusconi kan hittas på konstfestivalen. I ett hörn, på en väl synlig plats hänger tre målningar som korresponderar sinsemellan på ett sätt som inte kan vara slumpartat.

Underst, en grupp nyss ilandflutna båtflyktingar, apatiska och förödmjukade. Ovanför hänger en bild av en belåtet smilande Berlusconi, och bredvid honom ett uppfläkt och inbjudande kvinnosköte.
”Bättre att spana på brudar än att vara bög”, sa han när han förra hösten anklagades för att ha köpt sex av en sjuttonåring. Till de frusna och oönskade afrikanerna på stranden på Lampedusa fräser han ”Vafan vill ni? Ser ni inte att jag är upptagen?”, och återgår till de lena, hårlösa låren.

Publicerad i Sydsvenskan den 12 september 2011

Ytterligare parallell till båtflyktningarnas situation i Italiens paviljong: en remix av Théodore Géricaults "Medusas flotte".

Bokrecension: ”Höggradigt jävla excentrisk”

1997 avled regissören Bo Widerberg, 66 år gammal, två år efter premiären av den stora comebacken ”Lust och fägring stor”. Han blev känd och ökänd för sina oortodoxa regimetoder och kaosartade inspelningar, men lyckades ändå, eller kanske just därför, skapa svenska klassiker som ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan” och ”Mannen på taket”. Nu har filmkritikern Mårten Blomkvist, tillika svärson till Widerberg, skrivit en biografi över regissören. ”Höggradigt jävla excentrisk” är titeln.

Under inspelningen av ”Kvarteret Korpen” 1963 vägrar plötsligt fotografen Jan Lindeström att filma en scen. Varför?, frågar Bo Widerberg. Fotografen svarar att servetten som ligger över den alkoholiserade faderns ansikte är vit.
– Ja vad är det med det då, frågar Bo Widerberg. Den ska ju för fan vara vit.
Fotografen förklarar att kontrasten i den färdiga filmen blir för stark om man inte låter servetten ligga och dra i te först. Det var så man gjorde med vitt när man filmade på den svartvita tiden.

Men Bo Widerberg struntade naturligtvis i att tea servetten – den skulle ju för fan vara vit – och resultatet blev bra ändå. Bättre.

Episoden är en av många som återberättas i Mårten Blomkvists drygt femhundrasidiga bok. Den är typisk för hur Bo Widerberg ifrågasatte och skakade av sig filmandets konventioner och skapade något nytt, eget. ”Det är en tead film vi haft”, sammanfattade Widerberg den svenska filmkonsten. Sånt är inspirerande även för människor långt utanför filmbranschen.

Boken är lite väl centrerad kring Widerbergs filmer. Varje film har sitt kapitel och jag tror att boken hade tjänat på att kondenseras här. Alla inspelningar följde ändå samma mönster av konflikter, oortodoxa tekniklösningar och kompletteringsfilmande i sista sekunden. När Blomkvist går igenom det här igen och igen, och varje gång avrundar med kritikernas utlåtande om den aktuella filmen, blir det till slut för repetitivt. ”Höggradigt jävla excentrisk” är mer av en samling sanslöst välresearchade och insiktsfulla handledningar till Widerbergs filmer och pjäser, än en fullödig biografi om personen bakom.

Jag hade velat komma närmare. Jag vill veta mer om saker som Widerbergs travintresse. Umgänget. Musiken. Hur han konkret hanterade sina misslyckanden, som ibland var astronomiska. Som nedläggningen av ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten 1973. Vad säger man till sina förtrogna efter ett så formidabelt fiasko? Vad drar man för slutsatser om sig själv och sina metoder?

Jag saknar också Mårten Blomkvist själv. Han är för mycket journalist och för lite svärson i boken. Han understryker visserligen i förordet att han inte kände Widerberg. Men ändå. Jag är nyfiken på hans åsikter, bedömningar och spekulationer.

Men det här är småsaker. Det är underbart att det äntligen finns en Widerbergbiografi. Mårten Blomkvists mest imponerande – och viktigaste talang i sammanhanget – är att han lyckas frammana Bo Widerbergs röst i texten. Den klingar verkligen ut mellan sidorna. Och med röstem kommer också glasögonen. Det krulliga håret. Och det sneda leendet.

Sänt i Kulturnytt, SR P1, den 9 september 2011

Knut Henrik Henriksen på Elastic

Avalanche, 2011 (kol och träflistapet). Bild: Terje Östling.

Knut Henrik Henriksen: ”The Go – Betweens and a Black Avalanche”
Elastic i Malmö
Till den 1.10

När Knut Henrik Henriksens ”Full Circle” invigdes på King’s Cross St. Pancras-stationen för snart två år sedan var det det första permanenta konstverket i Londons tunnelbana sedan 1984. För några månader sedan avtäcktes hans andra verk i tuben.

I Malmö är det på Elastic man kan se Henriksen. Hans förra utställning där ägde rum 2006, men de knivskarpa optiska experimenten och synvillorna sitter fortfarande på näthinnan.

Det kommer väl knappast verken i den nu pågående utställningen att göra om fem år, de är mer introverta och kretsar kring utställningslokalens egenskaper. En installation bestående av ribbor, en kvast och tejpbitar är i själva verket en ritning av galleriet, inspirerad av konstnärens faders sätt att mäta upp rum. Träverket ”Up” förhåller sig till galleriets takhöjd, liksom teckningen ”Avalanche”. Här har konstnären hängt upp en tapetremsa från taket till golvet och duttat kolpulver från toppen, som sedan fallit nedåt och fastnat i tapetens oregelbundenheter.

Av någon anledning uppstår en tredimensionell effekt. Det som borde vara ett abstrakt mönster blir istället ett stenlandskap, fotograferat med grynig film. Ett underbart exempel på hur bilder kan ligga lagrade i själva materialet. Konstnärens jobb blir att hitta ett sätt att framkalla dem. Eller som Michelangelo uttryckte det: ”Jag såg en ängel i marmorstycket och högg i stenen tills han blev fri.” (forts. nedan)


Utan titel, 2011 (mässing). Bild: Terje Östling.


Utan titel, 2011 (stål och lack). Bild: Terje Östling.

I utställningen ingår också två obetitlade verk som leker med symboler. Den första är en svartlackad stålskulptur av en kvadrat inskriven i en cirkel – en urgammal kristen symbol för Guds närvaro på jorden (cirkeln=Gud, kvadraten=jorden). Studera planritningen av en kyrkobyggnad med kupol och mönstret går garanterat igen.Den andra är en mer samtida symbol: Det allsmäktiga och allestädes närvarande A4-arket, stöpt i mässing och sirligt tillskuret, som guldkalven i Andra Mosebok. I svunna tider var det kyrkobyggnaden som var överhetens megafon. Idag är A4-arket den främsta bäraren av maktens påbud.

Publicerad i Sydsvenskan den 9 september 2011

Konstrecension: Ditte Ejlerskov

av TOR BILLGREN


"French stucco ceiling", 80x100cm, oil on canvas, 2011

Ditte Ejlerskov
My African Letters
Larm, Köpenhamn
Till den 1.10

I början april fick Ditte Ejlerskov ett e-mail av advokaten Amadi Omorose Azagba från Benin. Han hade en dålig och en god nyhet. Den dåliga var att hennes släkting, guldhandlaren Gabriel Ejlerskov avlidit i en trafikolycka. Och den goda: att han lämnat efter sig en förmögenhet som Ditte skulle få tillgång till om hon bara betalade en smärre bankavgift på 5000 dollar.

Ett nigeriabrev, rätt och slätt. Eller ”419 scam”, som de kallas i afrikanska länder efter den nigerianska polisens brottskod. Alla som har en e-postadress har någon gång fått dem. De skickas ut i tusental och alltid är det någon som luras att betala de där avgifterna.

Istället för att radera smörjan svarade Ejlerskov ”advokat” Azagba (eller vad han (eller hon eller de) nu heter). Hon spelar upprymd och babblar blåögt om den afrikanska månen och luften. Konversationen pågår i 3 månader och hon får bilder av platsen där Gabriel ska ha förolyckats, av begravningen (”white doves were set free”) och den efterlämnade egendomen – allt för att hon ska frestas att betala.


"A car accident on Togo Ghana express way", 22x27cm, oil on canvas, 2011


"White doves were set free",19x24cm, oil on canvas, 2011

Fenomenet att besvara 419-brev kallas ”scam baiting” och är ingalunda nytt. Det finns massor av sajter som är dedikerade till den här typen av förströelse. En del ägnar sig åt det för att de vill få lurendrejarna att slösa sin tid. Andra för att de vill roa sig på deras bekostnad.

Men Ejlerskovs syfte är konstnärligt. Utifrån de bilder Azagba skickat har hon skapat en serie målningar som nu visas på Larm i Köpenhamn. Hennes bleka och lätt dimmiga stil passar utmärkt i sammanhanget eftersom inget av det avbildade är vad det utges för att vara. Allt är fabricerat – dels utifrån bedragarens fördomar om vad en västerländsk person ska gå igång på. Dels av en västerlännings romantiska föreställningar om Afrika.

I utställningen ingår också e-postkonversationen (PDF). Det är spännande att följa hur parterna spelar sina kort. Stundom hettar det till, som när Ejlerskov kräver att Azagba ska betala bankavgiften i hennes ställe. Och någonstans i det forcerade tonläget inbillar jag mig att de verkliga personerna glimtar till genom härvorna av förställdhet.

“Your problem is that you are a dreamer”, grälar Azagba. Ditte kontrar med det tvetydiga och tvivelaktiga “The African air might be sweet, warm and moist (…) but to me at this point it seems the entire African nature has a fever.”

Utställningens tredje beståndsdel är en text där Ejlerskov för ett intressant resonemang kring de moraliska aspekterna av att ”utnyttja” Azagba i konstens namn. Hon är farligt nära att trampa i det kulturrelativistiska klaveret, men upptäcker fällan och undviker den. Det finns bara ett offer i sammanhanget, och det är den som är utsatt för bedrägeriförsöket. Att döma afrikaner (eller människor man tror är afrikaner) med särskilda, mer tillåtande måttstockar är en av de mest bedrägliga formerna av rasism.

Publicerad i Sydsvenskan den 2 september 2011

"A place to stay forever", oil on 4 canvases, 226 x 330 cm, 2011