tisdag 6 december 2011

Några tankar om Ruben Östlunds ”Play”

av TOR BILLGREN

1. Amat Levins text om filmen ringar in ungefär vad jag tycker, och gör att jag inte behöver uttrycka mig utförligare än med nedanstående punkter.

2. ”Play” påminner mycket om Ruben Östlunds förra film ”De ofrivilliga”. I den etablerar regissören ämnena som står i centrum även i ”Play”: vuxenvärldens frånvaro/svek, destruktiva kollektivistiska mekanismer, ansvarsflykt, grupptryck och respektlöshet. Trots att filmerna ligger varandra så nära, är det få som dragit paralleller till föregångaren. Det finns till och med en scen i ”Play” som strängt taget är kalkerad från ”De ofrivilliga” – spårvagnscenen där en av rånarkillarna trakasserar en freestylelyssnande kille och får honom att förödmjuka sig. I ”De ofrivilliga” händer precis samma sak: fast då är det ett festande tjejgäng som trakasserar. Ungdomsgänget i “De ofrivilliga” har mycket gemensamt med gänget i “Play”. Dessa likheter är viktigare än olikheterna när det gäller hudfärg. (Att tjejerna är berusade är irrelevant. Jag har bevittnat samma beteende med nyktra förtecken.)


Ur "De ofrivilliga"

3. Filmen bygger på en verklig händelse om rån som utfördes genom övertalning. Jag tycker att det är en historia värd att berätta. Ibland får jag känslan av att de som kritiserar Östlunds sätt att göra filmen antyder att han borde ha ändrat på historien och ersatt rånarna med ett vitt gäng istället. Eller inte berättat historien alls.

4. Att svarta som grupp skulle behöva skildras positivt på svensk film innan någon kan ta sig friheten att skildra svarta individer som ägnar sig åt skumrask, är en synnerligen bisarr premiss. Östlund har säkert haft den i bakhuvudet, men avvisar den med rätta.

5. Vi uppnår inte jämlikhet genom att ta särskilda hänsyn när vi skildrar minoriteter. Jämlikhet uppnår vi först när vi skildrar minoriteter och majoriteter på samma villkor.

6. Kan ”Play” plockas upp som slagträ av typ Sverigedemokraterna? Säkert. Men än sen? Varför ska kulturlivet i Sverige dikteras av rädsla för politiska bedragare?

7. Gjorde Fassbinder, Passolini, Burroughs och den tidige Ozon homosexuella en björntjänst med sina osminkade bögskildringar? Hade bögar skildrats positivt och oproblematiskt i USA när ”Naked Lunch” publicerades 1959? Jag tycker inte att det hade varit bättre om dessa herrar hade jobbat på posten istället för med konst. Jag tycker inte att Burroughs borde ha skrivit böcker om svenssonbögar i radhusområden, för att tillfredsställa majoritetens normalitetstörst. (Och nej, jag anser inte att man måste tillhöra samma minoritet som karaktärerna man skildrar.)

8. Är det problematiskt och fördomsfullt att killarna äter kebabpizza?

Nej:

i.) På vilket sätt är det att anspela på fördomar när ungdomar med afrikanska rötter äter italiensk snabbmat med mellanösterninspirerad topping? Exakt vilka fördomar anses det handla det om?

ii.) Är kebabpizzan snarare inte den mest svenniga pizzan man kan beställa? Skulle den inte lika gärna tolkas ”Svenskare än så här blir de inte”?

iii.) En av pizzorna är som jag minns det en skinkpizza.

9. För den som vill diskutera klass ryms det ett klassperspektiv i det faktum att ett av offren har asiatiska rötter.

10. Representationskravet måste lämpas överbord. En film kan och ska inte vara en ideal representation av verkligheten.

11. Åsa Linderborg skriver att hon när hon ser en svart man och hans son på Coop får följande associationer:
slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin.

Om Linderborg associerar till detta och inte till, låt säga svarta vänner eller arbetskamrater – är det hennes problem och något hon måste ta i tu med. Det är förmodligen det Östlund menar i slutet av sin DN-artikel när han ber henne ta en titt på sig själv genom sin mobilkamera. Om hon inte har några svarta kollegor, är det fortfarande hennes problem. Inte Östlunds, inte någon annans. Kollegor är något man väljer när man är chef.

12. Kritikerna har rätt när de säger att Östlund inte problematiserar fördomar. Däremot katalyserar filmen ett blottläggande av dem, och det är viktigare. Vilka fördomar man har är högst individuellt. Jag hade skrattat rakt ut i salongen om Östlund hade försökt undergräva de fördomar och associationer Åsa Linderborg radar upp i sin slavskeppstirad. Jag hade sannerligen inte velat se en sådan film. Och jag hade inte velat se en "alla-svarta-är-minsann-inte-tjyvar-film" heller. Det är anmärkningsvärt att tunga kulturdebattörer i Sverige ser ett behov av den typen av filmretorik.

__________________________
Uppdatering: Fler texter om filmen

Nina Lekander: Att invaggas i vantolkning (111207)

söndag 4 december 2011

Helena Franzéns "Trigger Point"

av TOR BILLGREN

Trigger Point
Palladium, den 2 december

Fyra dansare. Fyra solon. Fyra ledmotiv.

I begynnelsen sitter koreografen Helena Franzén ensam på scenens vita ryamatta – på huk, och begrundar sig själv, som i en vattenspegel. Det börjar med andra ord precis som hennes ”Devious Paths” på Skånes Dansteater i höstas. Jag gillar denna passivitet. Detta stillastående, som gör varje balansjustering, avsiktlig eller oavsiktlig, till en betydelsebärande dansrörelse. När hon väl kommer igång förs tankarna till en transformersfigur, baserad på en gepard istället för en bil. Oförtröttligt försöker hon veckla ut sig från kvinna till djur, men lyckas aldrig. Som en Rubiks kub som aldrig blir komplett. En patiens som aldrig går ut.

Ina Sletsjøe, som är andra dansare på scen har också något sökande och prövande över sina rörelser. Fast där Franzén är svepande och fällknivsartad, jobbar Sletsjøe med spiralrörelser – som en skruv som hamnat ur fas med gängorna eller ett kärvande marmeladburkslock.

Allison Ahls insats präglas av tvångsmässighet och oro. Gång på gång trippar hon upp på tåspetsarna, ser sig jagat över axeln, tvingar högerskuldran i ett rörelsemönster som om hon försöker dyrka upp ett lås med den. I slutet sitter hon ensam på golvet, rörelserna har avtagit, men är fortfarande där, likt en molande puls i ett sår. Det är ryckigt och apatiskt. Spastiskt graciöst. Jag har sällan blivit så berörd av så minimala medel.

Sist ut är Moa Westerlund som gör ett explosivt solo. Handlöst faller hon genom rummet, fast horisontellt, och studsar mellan väggarna som en ljusstråle. Det känns som en oförlåtlig klyscha, men hon ÄR banne mig viktlös och Jukka Rintamäkis heliumlätta, plinkplonkande musik understöder effektivt hennes gravitationsupplösande övningar.

De olika delarna kompletterar varandra och ger en helhet som är gripande på alla plan. Vart man än vänder blicken möts man av minutiöst precisionsarbete. Känslan hade inte varit mycket annorlunda i en operationssal för hjärnkirurgi.

Finalen går i slowmotion. Dansarna backar smygande på alla fyra över mattan, bort från de golvnära strålkastarna vid högerväggen, och låter de olika rörelserna eka mellan varandra. Fortsätt så, snälla. Kom inte över till andra sidan. Släck inte ljuset.

Publicerad i Sydsvenskan den 4 december 2011