Ur "All River Red".
Det skadar inte att då och då få uppleva hur skadad man är. Skadad av stereotyperna som medier och filmindustri skapar kring länder och nationaliteter. År ut och år in hamras de in i våra ömma sinnen och utger sig för att vara den referensram vi har att tolka nyheter och händelser genom.
Det rör sig oftast om bilder som redan passar in i den gängse berättelsen om ett visst land, och syftet är förstås att hålla mediekonsumenten på gott humör genom att ständigt bekräfta hans eller hennes fördomar.
I tisdags, när jag såg det kinesiska danskompaniet BeijingDance/LDTX på Palladium i Malmö, blev det ovanligt tydligt hur stereotypa föreställningar kan grumla perceptionen, i alla fall under det första dansverket ”One Table N’Chairs”. I en av tablåerna dansade en ung och senig man på ett bord, men det enda jag såg var en fyraårig gymnast som torteras till vighet av sin tränare inför ett OS tolv år fram i tiden.
Solodans reducerades till en markering av individens integritet gentemot det förkvävande kollektivet. Ensembledans blev en uppvisning på nån arena under patriotiska partidagar. Och så vidare. Klichéerna som nött sig fast i bakhuvudet satte sig i vägen för den verkliga berättelsen.
Kvällens andra föreställning var en rätt konventionell, nästan pedagogiskt upplagd version av Stravinskys ”Våroffer”, här hette den ”All River Red”. Handlingen utgörs ursprungligen av en hednisk rit, där stammen utser ett offer som manas att dansa sig till döds för att behaga Jorden.
I versionen på Palladium valdes en flicka ut helt enligt librettot – men skulle hon verkligen dansa sig till döds? Under de sista kaotiska och hjärtslitande takterna dränkte dansarna musiken i ett gapskratt, och under slutackordet, då det är tänkt att offret ska falla till marken, slängde de istället upp ett tjockt rep tvinnat av röda fanor i luften som under en sekund glimmade till i strålkastaren innan allt blev mörkt. Föreställningen slutade med ett stort ”Fuck off – vi håller inte på med offer och sån skit!”
Så vad var då det här? Vad säger min skadade referensram? En fegt regimtrogen och förljugen hyllning av den statsbärande ideologin, där alla medborgare är lika mycket värda under den röda fanan, och där ingen offras på kapitalismens altare? Eller helt enkelt bara en otroligt snygg och kraftfull variant av ett av dansrepertoarens största verk...? Ingen aning, men jag vill dit igen.
Det rör sig oftast om bilder som redan passar in i den gängse berättelsen om ett visst land, och syftet är förstås att hålla mediekonsumenten på gott humör genom att ständigt bekräfta hans eller hennes fördomar.
I tisdags, när jag såg det kinesiska danskompaniet BeijingDance/LDTX på Palladium i Malmö, blev det ovanligt tydligt hur stereotypa föreställningar kan grumla perceptionen, i alla fall under det första dansverket ”One Table N’Chairs”. I en av tablåerna dansade en ung och senig man på ett bord, men det enda jag såg var en fyraårig gymnast som torteras till vighet av sin tränare inför ett OS tolv år fram i tiden.
Solodans reducerades till en markering av individens integritet gentemot det förkvävande kollektivet. Ensembledans blev en uppvisning på nån arena under patriotiska partidagar. Och så vidare. Klichéerna som nött sig fast i bakhuvudet satte sig i vägen för den verkliga berättelsen.
Kvällens andra föreställning var en rätt konventionell, nästan pedagogiskt upplagd version av Stravinskys ”Våroffer”, här hette den ”All River Red”. Handlingen utgörs ursprungligen av en hednisk rit, där stammen utser ett offer som manas att dansa sig till döds för att behaga Jorden.
I versionen på Palladium valdes en flicka ut helt enligt librettot – men skulle hon verkligen dansa sig till döds? Under de sista kaotiska och hjärtslitande takterna dränkte dansarna musiken i ett gapskratt, och under slutackordet, då det är tänkt att offret ska falla till marken, slängde de istället upp ett tjockt rep tvinnat av röda fanor i luften som under en sekund glimmade till i strålkastaren innan allt blev mörkt. Föreställningen slutade med ett stort ”Fuck off – vi håller inte på med offer och sån skit!”
Så vad var då det här? Vad säger min skadade referensram? En fegt regimtrogen och förljugen hyllning av den statsbärande ideologin, där alla medborgare är lika mycket värda under den röda fanan, och där ingen offras på kapitalismens altare? Eller helt enkelt bara en otroligt snygg och kraftfull variant av ett av dansrepertoarens största verk...? Ingen aning, men jag vill dit igen.
Publicerad i Sydsvenskan den 29 september 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar