Anna Odell fälls. Kommentar.

"Oredligt förfarande” måste vid sidan av de sedvanliga pornografiska och konspiratoriska glosorna vara det mest googlade uttrycket de senaste veckorna. Åklagaren fick uppenbarligen gräva djupt i lagboken för att hitta paragrafer mot Anna Odells tilltag, men fick alltså igår delvis gehör för sin linje.

Mjaha. Själv har jag svårt att bli upprörd – varesig över Odells metoder eller åtalet och den fällande domen. Det är inte orimligt att våldsamt motstånd och den typ av vilseledande det har varit fråga om här kan betraktas som olagligt.

Däremot är många av argumenten som yttrats under fallets gång rätt uppseendeväckande. Som att åklagarsidan bemödade sig att göra en sak av kostnaden för de två doserna lugnande medel som Odell fick under simuleringen: 35,20. Eller att åtalet skulle hota yttrandefriheten, något som både Odell själv och debattörer som Åsa Moberg hävdat. Detta trots att det aldrig har varit själva verket eller visandet av det som har varit ifrågasatt – endast metoderna. Är det något som utgör ett hot mot yttrandefriheten, så är det väl just det slentrianmässiga och felaktiga åberopandet av den?

Det bästa med gårdagens dom är att de flesta borde kunna känna sig nöjda. Odell friades delvis och har fått massor av tättskrivna A4-ark att klistra upp på galleriväggarna. Och den samtidskonstskeptiska allmänheten med socialminister Göran Hägglund i spetsen har äntligen fått sitt efterlängtade blodsoffer. Måtte det släcka deras törst för ett bra tag framöver.

Publicerad i Sydsvenskan den 31 augusti 2009

Site Natura på Tjörnedala

Nilsmagnus Sköld: Hinken och grodan (detalj)

Site Natura
Tjörnedala, Baskemölla
T o m 27.9

"Uniform" kallar Lisa Strömbeck sin fotosvit, där hund och matte porträtteras tillsammans – matten med exakt samma päls som hunden, så att de liksom flyter ihop. Människans paradoxala förhållande till djurriket kan inte nog understrykas. Ena stunden lägger vi 25000 kronor på att operera ut en bygel-BH ur en foxterrier för att en timme senare gnälla över att priset på blandfärs har gått upp med en tia.

Beläget mitt bland åkrar och skogar utgör Tjörnedala en perfekt spelplats för utställningen ”Site Natura”. Genom att samla några av regionens intressantaste konstnärer lyckas utställningen väl med sin ambition att peka på naturens roll inom samtidskonsten. Här finns David Krantz’ och Karin Fhagers förundrade betraktelser över naturens mysterier, Caroline Mårtenssons kritik av den industrialiserade hanteringen av krukväxter och Nilsmagnus Skölds installationer om kapitalets grepp kring åkrarna och dess brukare. I ”Hinken och grodan” har han placerat en rostig gammal spann ovanpå ett tidningsklipp ur Finacial Times, där någon har klottrat revolutionära slagord bredvid en intervju med chefen för Monsanto.

Och här kommer vi in på en annan paradox, som till skillnad från den tidigare nämnda strängt taget aldrig problematiseras. Nämligen det infekterade samtalsklimatet kring genmodifierade växter (GMO). Abnormt framkorsade grödor som blomkål betraktas vara helt OK medan utsäde som genmodifierats för att stå emot skadedjur per automatik ses som styggelser. "Frankenfoods" skanderar miljörörelsen. "Lek inte med Skapelsen" mässar religionerna. Sällan framkommer nyanserade perspektiv – som det faktum att det ständigt sker spontan genmodifiering ”i naturen”, t.ex. vid ympning – ett genutbyte som till råga på allt är helt okontrollerat, till skillnad från den rigorösa säkerheten i laboratorierna.

Någon gång hade det varit intressant att se konst som tar ett mindre ortodoxt grepp kring miljödebatten.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 augusti 2009

Ola Ståhl på Neon Gallery

Ola Ståhl: ”Concrerte & The Smear”
Neon Gallery, Brösarp
T o m 6.9

År 2000 lades Kustartilleriet ned. I överdriven nit att dels försköna kusterna genom att rensa bort anläggningarna, dels att göra snabba pengar på de skärgårdstomter som därigenom frigörs, håller viktiga historiska arv på att försvinna längs kusterna.

Jag har sett helt vansinniga ”återställningar” av sådan skärgårdsmiljö, som går ut på att man knackar bort bunkrarna och fyller hålen med sylvass sprängsten. Det om något fördärvar områdena och gör dem obeträdbara för alla som inte har militärkängor.

Betongen längs kusterna är inte bara en viktig del av Sveriges historia, utan har också blivit en självklar del av kulturlandskapet. Det är det kritikerna av Antony Gormleys och David Chipperfields beryktade torn i Kivik Art Center inte begriper när de tar sig för pannan och yrkar på omedelbar rivning.

I Neon Gallerys bäckmörka silo visas ett annat verk som knyter an till den förhatliga betongen. På de skrovliga väggarna projiceras ritningar av bunkrar tillsammans med fragment av orderlistor, rekvisitioner, telegrafimeddelanden och annan militär formalia. Det suggestiva ljudspåret brummar som av transformatorer, det viner och visslar av bunkerns blodomlopp och nervsystem. Tristessen, beredskapsspänningen och rädslan från det förflutna bubblar upp och de torra texterna tycks omvandlas till ömhetstörstande klotter från isolerade soldater.

Silons enastående akustik inbjuder till högläsning av de projicerade textfragmenten, och jag har aldrig känt mig så integrerad i ett konstverk som när jag står där i mörkret och låter rösten fylla rummet.

Utöver de estetiska och akustiska aspekterna, inbjuder verket till reflektioner kring Sveriges ”neutralitet” under bunkrarnas tidevarv. Det är nämligen tyska bunkrar ur den så kallade atlantlinjen som avbildas. Och därifrån är det lätt att låta tanken tangera även dagens försvarspolitik: Svenska kustkorvetter bekämpar pirater i Adenviken, samtidigt som ett lastfartyg kapas mellan Öland och Gotland…

Publicerad i Sydsvenskan den 20 augusti 2009

Then and now på Malmö Museer

av TOR BILLGREN


George Hallett: Barnet får sitt namn (1996)

Att det dokumentära fotot är en stark genre i Sydafrika, framgår tydligt av utställningen ”Then and now”, som ingår i Malmö Museers årslånga Sydafrikasatsning. Åtta av landets främsta fotografer har samlat bilder från tiden före och efter 1994, och presenterar dem parvis – då och nu.

Och det är inte bara det absurda apartheidsystemet som blottläggs, utan även samtidens tillkortakommanden. Mest fastnar jag dock för bilderna som skildrar Sydafrika som ett land vilket som helst – som rycker på axlarna åt sin mörka historia. Som George Halletts bild från 1996, där en familj har tagit sig upp på Signal Hill i Kapstaden för att hålla en namngivningsceremoni. Med hjälp av en filt skapar de ett intimt, andligt rum för sin högtid, nedanför kokar den enastående staden.

Publicedrad i Sydsvenskan den 15 augusti 2009