Jag undrar vad den ”postmoderne partypajare” som Fredrik Persson efterlyste i tisdagens tidning hade kunnat tillföra nu i samband med Tintins 80-årsfirande. Visst stämmer det att de första versionerna av de tidigaste Tintinberättelserna ibland innehåller stereotypa framställningar av såväl judar som svarta. I de senare, officiella versionerna är dock detta i stort sett bortrensat. Dessutom ägnade Hergé resten av sin karriär åt att försöka tvätta bort och kompensera för ungdomssynderna. Redan i ”Blå Lotus” (1936) gör han upp med förutfattade meningar om andra etniciteter. ”Kung Ottokars spira” (1939) är uppenbart antifascistisk med udden riktad mot Italien och Tyskland under 30-talet. I ”Solens tempel” (1949) läxar Tintin upp rasister som jävlas med en indianpojke. Och så vidare. Hur många gånger ska man behöva göra avbön för att slippa förknippas med något man tydligt tar avstånd från?
Visst hade Hergé kunnat gå längre i ansiktslyftningarna av sina album. Frågan är hur intressant det hade blivit – och om vi har råd att mista påminnelsen om att vi inte lever i en fullkomlig värld.
(Publicerad i Sydsvenskan den 25 januari 2009)
Visst hade Hergé kunnat gå längre i ansiktslyftningarna av sina album. Frågan är hur intressant det hade blivit – och om vi har råd att mista påminnelsen om att vi inte lever i en fullkomlig värld.
(Publicerad i Sydsvenskan den 25 januari 2009)
